Nuförtiden finns det inte många tomtar kvar. Det finns helt enkelt för få bondgårdar! Och det är där tomten lever. En tomte hatar nämligen städer och för mycket människor!

Han bor på höloftet i ett mysigt litet hörn. Han ser efter gården och tittar till alla djur och talar till dem på tomtespråk.

En tomte visar sig mycket sällan. Någon gång kan man se honom skymta förbi i stallets eller ladugårdens halvdunkel. Han är liten, ungefär som en pojke på sex-sju år. Oftast har tomten ett långt grått eller snövitt skägg och ansiktet är gammalt och rynkigt. Vanligtvis går han klädd i grå vadmalskolt och på huvudet har han en luva. Ofta är den röd. Den röda luvan fanns med i tomteuppfattningen århundraden innan jultomten kom in i den svenska traditionen. Tomte och jultomte är alltså inte alls samma sak! Själva ordet tomte är en kortare variant av tomtenisse, tomtegubbe och liknande.

Det gäller att hålla sig väl med sin gårdstomte! Då kan han baka, bära in ved, rykta hästarna och köra ut dyngan på åkrarna. Vid jul belönar man sin gårdstomte genom att ge honom ett stort fat med gröt, givetvis med en stor smörklimp i!

Men ibland kan det till och med vara dumt att vara för snäll mot tomten! Om man till exempel ger honom nya kläder till jul kan det hända att han tycker att han blev så fin att han inte vill smutsa ner sig genom att göra ett enda handtag...

Tomten har ingen humor, så det gäller att ta det försiktigt. Man får till exempel INTE skämta om hans litenhet och att han inte är så stark. Då är det slut med gårdslyckan och tomten flyttar över till granngården!