Och sedan dess ligger det varje morgon nya färska blommor på Jonas Falks ensamma grav.

Ingen vet vem som lägger dit dem.

 

 

Två och en halv mil från Tidaholm, förbi stugor som spritter av snickarglädje, genom en vacker skog av höga och välväxta furor. Det är inte helt lätt att hitta och det finns inga skyltar. Våra guider kör i bilen framför och visar vägen.

Så är vi framme vid en av Sveriges mest mytomspunna platser, Falks grav på Svedmon i Habo. Här blev den unge diligensrånaren halshuggen och begravd den 21 november 1855.

Min stora nyfikenhet . Finns det någon sanning i historien? Finns det blommor på graven?

Genom det gråa regnet ser vi det svarta korset inne bland träden. Något ljust skymtar vid dess fot.

Det är tre eller fyra buketter, margueriter, vita krysantemum, rosa nejlikor. Och några små späda vita och gula blommor.

Jonas Falk växte upp under svåra förhållanden. Han var småkriminell och känd för sin våldsamma läggning.

– Falk verkar ha saknat empatisk förmåga, i dag skulle han förmodligen ha fått någon diagnos. I fyllan brukade han tala om att det skulle vara lätt att döda en människa, ”inte svårare än att skjuta en gråsparv”, säger Per Wahlström, 56, museipedagog på Tidaholms museum.

Falk brukade också skrävla om att han skulle kunna tjäna stora pengar om han ”rövade posten”, det vill säga rånade postiljonen som regelbundet fraktade värdeförsändelser mellan Jönköping och Falköping.

I något skede bestämde han sig för att bryta med det gamla och börja ett nytt liv. Jonas Falk lämnade Habo och flyttade till Stockholm där han lyckades etablera sig som skräddare. Men livet var hårt och fattigt även i storstaden.

Längtan efter snabba enkla pengar blev för stor.

 

 En mörk och regnig augustinatt 1854 hade Jonas Falk tagit sig tillbaka till hemtrakterna för att göra den stora stöten.

Falk och hans styvfar Anders Frid drack sig fulla och beväpnade sig med gevär och knölpåk. Mitt i natten stoppade de postdiligensen vid Tunarp.

Falk sköt postiljonen i ryggen, han dog senare av sina skador.

Rånbytet blev enormt.

De 2 000 riksdaler Falk och Frid fick med sig motsvarade två årslöner för en högavlönad tjänsteman, de hade kunnat köpa 33 prima oxar eller 700 flaskor av den finaste konjaken.

Rånarna flydde till Stockholm, där de ganska omgående blev gripna av polisen.

Det sägs att alla försök att avslöja hur blommorna kommer dit har misslyckats. De som försökt bevaka graven hela natten har alltid råkat somna, och när de vaknat igen har blommorna funnits där. 

 

En sak som förbryllar J är att Jonas Falk aldrig bad om nåd. Även Anders Frid dömdes till döden men han blev benådad och släpptes fri efter många år i fängelse.

– Om Falk bett om nåd hade han förmodligen inte behövt dö. Vid den här tiden fick de dödsdömda som bad om nåd för det mesta leva. Så man kan säga att han valde döden.

Vad får en 27-åring att göra det?

– Under tiden på fängelset i Mariestad kom han väldigt nära en fängelsepräst och blev troende. Han kanske tyckte att han hade syndat så mycket under sitt liv att han förtjänade att dö.

– Här uppe vid graven händer det mycket med bilarna, säger skogvaktaren

Han berättar om motorer som stannar till synes utan anledning, punkteringar, gps:ar som slutar fungera.

– Det finns fortfarande de som övernattar här, som ett slags manlighetsrit. Och då när modet sviker dem mitt i natten, då startar inte bilen. Inte förrän på morgonen…

Det sägs att man under mörka nätter kan höra hästar galoppera fram och sorlet från folkmassan som kom för att beskåda avrättningen för 160 år sedan.

Halshuggningen var det största som hänt i bygden på år och dag. Det kom så mycket folk att det var svårt för kärran med den dödsdömde att komma fram.

Folk trängdes runt avrättningsplatsen och hoppades kunna samla upp lite av blodet som strömmade från den huvudlösa kroppen. Blod från en avrättad ansåg ha magiska egenskaper.

Bönder med vassa störar bildade spetsgård för att hålla mobben på avstånd.

– När man läser ögonvittnesskildringarna är det slående att det här faktiskt inte var så länge sedan. 1855 är inte många generationer bort. Det var oerhört brutalt.

– Han ligger inte vid korset, han ligger här. Det ser man på att jorden har sjunkit ihop, visar

 

– De satte upp korset där borta för att skydda graven från plundrare. Kvarlevor av avrättade ansågs ha helande krafter.

Han visar var rester av stupstocken fanns kvar ända in på 1950-talet. Stupstocken var fälld på plats och eftersom träden växer långsamt här blir virket väldigt tåligt.

Jonas Falk fick klä av sig på överkroppen för att bödeln skulle se var han skulle hugga. I samband med detta tog man av honom handfängslena. Då slog han ut med armarna och sa sina sista ord: ”Syndarens lön är döden, men Guds gåva är det eviga livet”.

Sedan lade sig Jonas Falk på stupstocken.

Bödeln var berusad, slängde runt det avhuggna huvudet och vräkte vårdslöst ner kroppen i graven. Han sålde blod i bläckflaskor och stal den avrättades kläder.

– Men när han ville ta stövlarna sa bönderna ifrån att nu fick det räcka. Så Falk blev begravd i byxor och stövlar. Om man grävde här skulle man förmodligen hitta skelettet och kanske rester av stövlarna.

Första natten efter avrättningen vaktade en polisman och en soldat Jonas Falks nygrävda grav, för att ingen skulle komma och gräva upp liket och ta kroppsdelar för att använda till svart magi.

De övernattade i en riskoja och hörde ingenting under natten. Men på morgonen låg en blombukett på graven. Och det fanns inga fotspår i den mjuka jorden.

– Ända sedan dess ligger det blommor på graven varje morgon. Ingen har lyckats svara på frågan vem som lägger dit dem, säger Per Wahlström.

Han säger att det alltid funnits blommor på graven när han besökt den, oavsett årstid. Ibland är det stora buketter, ibland bara ett enkelt fång ljung eller köldtålig kärleksört.