”Knackningarna fick håret att resa sig på armarna”

Nu spökar det överallt på Stadshotellet i Söderhamn.

– Det är lite läskigt, men vi vet ju att det är Carl Emil. Han är inte farlig.

Mary , jobbar i köket och träffar på hotellspöket en till två gånger i veckan.

– Jag har svårt att tro på det till hundra procent. Men det händer ju så ofta. I början var jag rädd för honom, men jag har jobbat här i nästan tre år så jag har blivit van.

Tidiga morgnar, när Mary är ensam i köket och förbereder frukosten, ser hon i ögonvrån hur en grå skugga rör sig från matsalen till diskrummet och hon hör hur det plingar i kastrullerna.

– Det är ingen fara, Carl Emil gör mig inte illa. Jag brukar säga god morgon till honom.

Köksas berättelse är inte unik. Varenda en som jobbar på hotellet verkar ha mött Carl Emil.

De beskriver hur de till en början tyckt att det varit skrämmande, men hur hans närvaro med tiden nästan kommit att bli en del av vardagen på hotellet.

Stadshotellet i Söderhamn är en säregen byggnad. Det gamla hotellet från 1880-talet har byggts ihop med de nya delarna från 70-talet.

Det känns som ett pussel där bitarna inte riktigt passar ihop.

Här finns trappor bakom märkligt placerade dörrar, halvtrappor och trappor som går rakt in i väggen. Långa korridorer löper som mörka autostrador genom den gigantiska huskroppen.

Källarmästaren Carl Emil dog i köket. Rakt under köket ligger rum 104 och det är där spökerierna ska ha börjat.

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.

Skakad av denna upplevelse bestämde kvinnan sig för att lugna nerverna med en varm dusch. När hon hade tagit av ringarna och stod med dem i handen flög de också i väg.

Och när hon skulle gå ut ur badrummet var det någon som med all kraft höll emot dörren, trots att hon var ensam i rummet.

– Det här var en väldigt saklig kvinna som inte trodde på något övernaturligt. Men hon var ganska omtumlad när hon kom till receptionen och undrade om det spökade på hotellet, säger hotellchefen Lennart Westman.

Själv mötte han Carl Emil i rum 103, grannrummet till det ödesmättade rum 104.

Hotellet hade fått en stor bokning och hotellchefen gick runt och såg över de stängda och orenoverade rummen för att kolla om något av dem gick att hyra ut.

Han visste att rum 103 var tomt, men knackade ändå, som personalen alltid gör innan de går in i ett hotellrum.

– Jag stoppade kortet i låset, öppnade dörren och kikade in. Sedan stängde jag efter mig och vände mig om för att gå därifrån.

Då hörde han knackningarna.

Tre tydliga knackningar. Inifrån det tomma rummet.

– Håret reste sig på armarna. Jag är 52 år och företagare, då ska man ju vara rationell. Men där och då hade jag inte en tanke på att öppna dörren och se efter vad som fanns där bakom. Jag ville bara därifrån. Det var väldigt olustigt.

Han hejdar sig lite och tänker efter.

– Men nu ska vi ju inte skrämma bort folk härifrån. Vi har ju inget ont att säga om Carl Emil. Han har aldrig gjort något illa.

■ ■ ■

Stina  som jobbar i köket har också hört knackningar.

– Det var två, tre veckor sedan. Vi hade städat på konferensavdelningen och skulle låsa, klockan var två på natten. Då knackade det två gånger på dörren, inifrån den tomma kafeterian.

– Vi stannade inte och kollade efter, det kan jag ju säga

Frida  stod i receptionen. Hon var ensam på hotellet och det var alldeles tyst.

– Då hörde jag hur ett barn sprang i korridoren. Men det var ingen där.

– Och en gång var det en gäst som kom och klagade. Hon hade vaknat av att sängen stod mitt i rummet. Den hade stått vid väggen då hon somnade på kvällen.

Malin  råkade ut för en märklig händelse i köket.

– Det var på frukosten, jag gick ut för att ta hand om gästerna. Och när jag kom tillbaka till köket var det fullt med is över hela golvet i diskrummet. Ismaskinen står i ett annat rum, isen kan inte ha kommit därifrån av sig själv. Då tyckte jag att det var läskigt.

Mötte vi något spöke då?

Jag fick sova i rum 126, i det som verkar vara mest hemsökta korridoren till vänster om receptionen. Rummet ligger lite för sig själv längst bort, jag får för mig att det känns kallt och lite vagt ondskefullt och är i ärlighetens namn ganska skärrad när jag kryper ner under täcket ett par timmar efter midnatt.

Det är just i det här rummet gästerna sägs bli väckta av skrapande ljud från taket.

Vid tretiden på natten hör jag några beskedliga skrapljud uppifrån. Inte som om någon släpar en soffgrupp utan möbeltassar över parketten, snarare som om några pinnstolar dras över golvet.

Ett ljud jag aldrig skulle ha lagt märke till om jag inte legat på helspänn och lyssnat. Och det fanns gäster i rummen ovanför mitt.

Men tidigare på kvällen händer något lite märkligt.

Vid midnatt är vi i hotellets kök, fotografen Lasse Allard tar kort på Mary Ann och Stina som står framför en öppen dörr. Då ser jag i ögonvrån hur en person skyndar förbi i dörröppningen.

Personen jag skymtar går in i hotellets gamla spritförråd. Ett litet rum med bara en dörr. Och det finns ingen där.

Med största sannolikhet var min syn resultatet av en trött hjärna och en livlig fantasi.

Eller?

Mannen bakom spökmyten är källarmästaren Carl Emil Fuhre, som var 62 år gammal när han avled 1950.

– Carl Emil var min farfar, säger Lars .

Enligt sägnen ska Carl Emil ha tagit sitt liv i hotellets kök.

Men Lars vet att hans farfar dog en naturlig, om än dramatisk, död. Carl Emil drabbades av en hjärtinfarkt i sviterna av att ha kastat ut en bråkig gäst från hotellets restaurang.

– Jag hörde av min mamma för typ tio år sedan att det sades att han spökar på hotellet. Men jag hade ingen aning om att den traditionen var på pass levande. Jag tror inte för en sekund på det, jag tror att det handlar om stämningar som har spridits ibland de som jobbar där. Det är gruppdynamik det är inte så konstigt.

– Farfar ägde hotellet, hans far ägde det före honom. Carl Emil tyckte om att segla med sina söner och familjen bodde i ett hus vid parken där nära hotellet. Jag kände aldrig min farfar, men uppfattar honom som en ganska ”omystisk” person, säger Lars Fuhre.

Hur känns det att ha en farfar som sägs spöka?

– Det känns löjligt men samtidigt lite roligt. Och det skulle vara intressant att besöka hotellet någon gång. Jag har aldrig varit där.

Källa Aftonbladet, har tagit bort efternamnen.

 


 
 

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.

 

 

”Knackningarna fick håret att resa sig på armarna”

Nu spökar det överallt på Stadshotellet i Söderhamn.

– Det är lite läskigt, men vi vet ju att det är Carl Emil. Han är inte farlig.

Mary, jobbar i köket och träffar på hotellspöket en till två gånger i veckan.

– Jag har svårt att tro på det till hundra procent. Men det händer ju så ofta. I början var jag rädd för honom, men jag har jobbat här i nästan tre år så jag har blivit van.

Tidiga morgnar, när Mary  är ensam i köket och förbereder frukosten, ser hon i ögonvrån hur en grå skugga rör sig från matsalen till diskrummet och hon hör hur det plingar i kastrullerna.

– Det är ingen fara, Carl Emil gör mig inte illa. Jag brukar säga god morgon till honom.

Köksas berättelse är inte unik. Varenda en som jobbar på hotellet verkar ha mött Carl Emil.

De beskriver hur de till en början tyckt att det varit skrämmande, men hur hans närvaro med tiden nästan kommit att bli en del av vardagen på hotellet.

Stadshotellet i Söderhamn är en säregen byggnad. Det gamla hotellet från 1880-talet har byggts ihop med de nya delarna från 70-talet.

Det känns som ett pussel där bitarna inte riktigt passar ihop.

Här finns trappor bakom märkligt placerade dörrar, halvtrappor och trappor som går rakt in i väggen. Långa korridorer löper som mörka autostrador genom den gigantiska huskroppen.

Källarmästaren Carl Emil dog i köket. Rakt under köket ligger rum 104 och det är där spökerierna ska ha börjat.

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.

Skakad av denna upplevelse bestämde kvinnan sig för att lugna nerverna med en varm dusch. När hon hade tagit av ringarna och stod med dem i handen flög de också i väg.

Och när hon skulle gå ut ur badrummet var det någon som med all kraft höll emot dörren, trots att hon var ensam i rummet.

– Det här var en väldigt saklig kvinna som inte trodde på något övernaturligt. Men hon var ganska omtumlad när hon kom till receptionen och undrade om det spökade på hotellet, säger hotellchefen Lennart Westman.

Själv mötte han Carl Emil i rum 103, grannrummet till det ödesmättade rum 104.

Hotellet hade fått en stor bokning och hotellchefen gick runt och såg över de stängda och orenoverade rummen för att kolla om något av dem gick att hyra ut.

Han visste att rum 103 var tomt, men knackade ändå, som personalen alltid gör innan de går in i ett hotellrum.

– Jag stoppade kortet i låset, öppnade dörren och kikade in. Sedan stängde jag efter mig och vände mig om för att gå därifrån.

Då hörde han knackningarna.

Tre tydliga knackningar. Inifrån det tomma rummet.

– Håret reste sig på armarna. Jag är 52 år och företagare, då ska man ju vara rationell. Men där och då hade jag inte en tanke på att öppna dörren och se efter vad som fanns där bakom. Jag ville bara därifrån. Det var väldigt olustigt.

Han hejdar sig lite och tänker efter.

– Men nu ska vi ju inte skrämma bort folk härifrån. Vi har ju inget ont att säga om Carl Emil. Han har aldrig gjort något illa.

■ ■ ■

Stina  som jobbar i köket har också hört knackningar.

– Det var två, tre veckor sedan. Vi hade städat på konferensavdelningen och skulle låsa, klockan var två på natten. Då knackade det två gånger på dörren, inifrån den tomma kafeterian.

– Vi stannade inte och kollade efter, det kan jag ju säga

Frida  stod i receptionen. Hon var ensam på hotellet och det var alldeles tyst.

– Då hörde jag hur ett barn sprang i korridoren. Men det var ingen där.

– Och en gång var det en gäst som kom och klagade. Hon hade vaknat av att sängen stod mitt i rummet. Den hade stått vid väggen då hon somnade på kvällen.

Malin  råkade ut för en märklig händelse i köket.

– Det var på frukosten, jag gick ut för att ta hand om gästerna. Och när jag kom tillbaka till köket var det fullt med is över hela golvet i diskrummet. Ismaskinen står i ett annat rum, isen kan inte ha kommit därifrån av sig själv. Då tyckte jag att det var läskigt.

Mötte vi något spöke då?

Jag fick sova i rum 126, i det som verkar vara mest hemsökta korridoren till vänster om receptionen. Rummet ligger lite för sig själv längst bort, jag får för mig att det känns kallt och lite vagt ondskefullt och är i ärlighetens namn ganska skärrad när jag kryper ner under täcket ett par timmar efter midnatt.

Det är just i det här rummet gästerna sägs bli väckta av skrapande ljud från taket.

Vid tretiden på natten hör jag några beskedliga skrapljud uppifrån. Inte som om någon släpar en soffgrupp utan möbeltassar över parketten, snarare som om några pinnstolar dras över golvet.

Ett ljud jag aldrig skulle ha lagt märke till om jag inte legat på helspänn och lyssnat. Och det fanns gäster i rummen ovanför mitt.

Men tidigare på kvällen händer något lite märkligt.

Vid midnatt är vi i hotellets kök, fotografen Lasse Allard tar kort på Mary Ann och Stina som står framför en öppen dörr. Då ser jag i ögonvrån hur en person skyndar förbi i dörröppningen.

Personen jag skymtar går in i hotellets gamla spritförråd. Ett litet rum med bara en dörr. Och det finns ingen där.

Med största sannolikhet var min syn resultatet av en trött hjärna och en livlig fantasi.

Eller?

Mannen bakom spökmyten är källarmästaren Carl Emil Fuhre, som var 62 år gammal när han avled 1950.

– Carl Emil var min farfar, säger Lars .

Enligt sägnen ska Carl Emil ha tagit sitt liv i hotellets kök.

Men Lars vet att hans farfar dog en naturlig, om än dramatisk, död. Carl Emil drabbades av en hjärtinfarkt i sviterna av att ha kastat ut en bråkig gäst från hotellets restaurang.

– Jag hörde av min mamma för typ tio år sedan att det sades att han spökar på hotellet. Men jag hade ingen aning om att den traditionen var på pass levande. Jag tror inte för en sekund på det, jag tror att det handlar om stämningar som har spridits ibland de som jobbar där. Det är gruppdynamik det är inte så konstigt.

– Farfar ägde hotellet, hans far ägde det före honom. Carl Emil tyckte om att segla med sina söner och familjen bodde i ett hus vid parken där nära hotellet. Jag kände aldrig min farfar, men uppfattar honom som en ganska ”omystisk” person, säger Lars Fuhre.

Hur känns det att ha en farfar som sägs spöka?

– Det känns löjligt men samtidigt lite roligt. Och det skulle vara intressant att besöka hotellet någon gång. Jag har aldrig varit där.

 


 
 

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.

 

 

”Knackningarna fick håret att resa sig på armarna”

Nu spökar det överallt på Stadshotellet i Söderhamn.

– Det är lite läskigt, men vi vet ju att det är Carl Emil. Han är inte farlig.

Mary, jobbar i köket och träffar på hotellspöket en till två gånger i veckan.

– Jag har svårt att tro på det till hundra procent. Men det händer ju så ofta. I början var jag rädd för honom, men jag har jobbat här i nästan tre år så jag har blivit van.

Tidiga morgnar, när Mary  är ensam i köket och förbereder frukosten, ser hon i ögonvrån hur en grå skugga rör sig från matsalen till diskrummet och hon hör hur det plingar i kastrullerna.

– Det är ingen fara, Carl Emil gör mig inte illa. Jag brukar säga god morgon till honom.

Köksas berättelse är inte unik. Varenda en som jobbar på hotellet verkar ha mött Carl Emil.

De beskriver hur de till en början tyckt att det varit skrämmande, men hur hans närvaro med tiden nästan kommit att bli en del av vardagen på hotellet.

Stadshotellet i Söderhamn är en säregen byggnad. Det gamla hotellet från 1880-talet har byggts ihop med de nya delarna från 70-talet.

Det känns som ett pussel där bitarna inte riktigt passar ihop.

Här finns trappor bakom märkligt placerade dörrar, halvtrappor och trappor som går rakt in i väggen. Långa korridorer löper som mörka autostrador genom den gigantiska huskroppen.

Källarmästaren Carl Emil dog i köket. Rakt under köket ligger rum 104 och det är där spökerierna ska ha börjat.

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.

Skakad av denna upplevelse bestämde kvinnan sig för att lugna nerverna med en varm dusch. När hon hade tagit av ringarna och stod med dem i handen flög de också i väg.

Och när hon skulle gå ut ur badrummet var det någon som med all kraft höll emot dörren, trots att hon var ensam i rummet.

– Det här var en väldigt saklig kvinna som inte trodde på något övernaturligt. Men hon var ganska omtumlad när hon kom till receptionen och undrade om det spökade på hotellet, säger hotellchefen Lennart Westman.

Själv mötte han Carl Emil i rum 103, grannrummet till det ödesmättade rum 104.

Hotellet hade fått en stor bokning och hotellchefen gick runt och såg över de stängda och orenoverade rummen för att kolla om något av dem gick att hyra ut.

Han visste att rum 103 var tomt, men knackade ändå, som personalen alltid gör innan de går in i ett hotellrum.

– Jag stoppade kortet i låset, öppnade dörren och kikade in. Sedan stängde jag efter mig och vände mig om för att gå därifrån.

Då hörde han knackningarna.

Tre tydliga knackningar. Inifrån det tomma rummet.

– Håret reste sig på armarna. Jag är 52 år och företagare, då ska man ju vara rationell. Men där och då hade jag inte en tanke på att öppna dörren och se efter vad som fanns där bakom. Jag ville bara därifrån. Det var väldigt olustigt.

Han hejdar sig lite och tänker efter.

– Men nu ska vi ju inte skrämma bort folk härifrån. Vi har ju inget ont att säga om Carl Emil. Han har aldrig gjort något illa.

■ ■ ■

Stina  som jobbar i köket har också hört knackningar.

– Det var två, tre veckor sedan. Vi hade städat på konferensavdelningen och skulle låsa, klockan var två på natten. Då knackade det två gånger på dörren, inifrån den tomma kafeterian.

– Vi stannade inte och kollade efter, det kan jag ju säga

Frida  stod i receptionen. Hon var ensam på hotellet och det var alldeles tyst.

– Då hörde jag hur ett barn sprang i korridoren. Men det var ingen där.

– Och en gång var det en gäst som kom och klagade. Hon hade vaknat av att sängen stod mitt i rummet. Den hade stått vid väggen då hon somnade på kvällen.

Malin  råkade ut för en märklig händelse i köket.

– Det var på frukosten, jag gick ut för att ta hand om gästerna. Och när jag kom tillbaka till köket var det fullt med is över hela golvet i diskrummet. Ismaskinen står i ett annat rum, isen kan inte ha kommit därifrån av sig själv. Då tyckte jag att det var läskigt.

Mötte vi något spöke då?

Jag fick sova i rum 126, i det som verkar vara mest hemsökta korridoren till vänster om receptionen. Rummet ligger lite för sig själv längst bort, jag får för mig att det känns kallt och lite vagt ondskefullt och är i ärlighetens namn ganska skärrad när jag kryper ner under täcket ett par timmar efter midnatt.

Det är just i det här rummet gästerna sägs bli väckta av skrapande ljud från taket.

Vid tretiden på natten hör jag några beskedliga skrapljud uppifrån. Inte som om någon släpar en soffgrupp utan möbeltassar över parketten, snarare som om några pinnstolar dras över golvet.

Ett ljud jag aldrig skulle ha lagt märke till om jag inte legat på helspänn och lyssnat. Och det fanns gäster i rummen ovanför mitt.

Men tidigare på kvällen händer något lite märkligt.

Vid midnatt är vi i hotellets kök, fotografen Lasse Allard tar kort på Mary Ann och Stina som står framför en öppen dörr. Då ser jag i ögonvrån hur en person skyndar förbi i dörröppningen.

Personen jag skymtar går in i hotellets gamla spritförråd. Ett litet rum med bara en dörr. Och det finns ingen där.

Med största sannolikhet var min syn resultatet av en trött hjärna och en livlig fantasi.

Eller?

Mannen bakom spökmyten är källarmästaren Carl Emil Fuhre, som var 62 år gammal när han avled 1950.

– Carl Emil var min farfar, säger Lars .

Enligt sägnen ska Carl Emil ha tagit sitt liv i hotellets kök.

Men Lars vet att hans farfar dog en naturlig, om än dramatisk, död. Carl Emil drabbades av en hjärtinfarkt i sviterna av att ha kastat ut en bråkig gäst från hotellets restaurang.

– Jag hörde av min mamma för typ tio år sedan att det sades att han spökar på hotellet. Men jag hade ingen aning om att den traditionen var på pass levande. Jag tror inte för en sekund på det, jag tror att det handlar om stämningar som har spridits ibland de som jobbar där. Det är gruppdynamik det är inte så konstigt.

– Farfar ägde hotellet, hans far ägde det före honom. Carl Emil tyckte om att segla med sina söner och familjen bodde i ett hus vid parken där nära hotellet. Jag kände aldrig min farfar, men uppfattar honom som en ganska ”omystisk” person, säger Lars Fuhre.

Hur känns det att ha en farfar som sägs spöka?

– Det känns löjligt men samtidigt lite roligt. Och det skulle vara intressant att besöka hotellet någon gång. Jag har aldrig varit där.

 


 
 

En städerska kände sig iakttagen trots att hon var ensam i rummet och vägrade till slut att sätta sin fot där. Till slut fick rummet stängas och i dag är det uthyrt till ett externt företag.

Nuförtiden verkar Carl Emil spöka på hela hotellet.

Gäster i rum 126 brukar vakna av höga skrapande ljud uppifrån, som om någon släpar tunga möbler över golvet.

En kille som bodde i rum 122 hade deklarerat att han minsann inte trodde på några spökerier. Men han fick uppleva både en rejäl dos skrapljud uppifrån och att en mystisk gestalt plötsligt stod i rummet.

En gäst i rum 117 fick inte heller vara i fred. Hans tv sattes på hela tiden.

I hotellets biljardrum såg en gäst hur en kula hoppade upp i luften och rullade iväg.

I sportbaren såg tre anställda hur en grå skepnad gick från ytterdörren och mot trappan upp till köket.

■ ■ ■

Och så har vi den högt uppsatta kvinnliga chefen på ett stort svenskt företag. Hon hann bara komma in i rum 301 innan en osynlig kraft lyfter upp informationspärmen som låg på bordet och kastade ner den på golvet.