En spökarmé tågade genom Fias bil.

Det var en regnig höstkväll som det oförklarliga marscherade rakt in i Fias liv. Och trots att över 40 år har gått minns hon fortfarande varje detalj.

– Det är skönt att få berätta. Folk brukar tystna när jag pratar om det här.

Vi sitter vid köksbordet i Fias ombonade hem  (någonstans i dalarna)

Här inne i skogen har hon och makenOve sitt eget paradis på jorden. Hunden skäller, hönsen pickar och en fet ekorre förser sig från fågelbordet. Katten trolla stryker runt och ser över sitt revir.

– Tänk att du skulle få uppleva ännu en sommar, säger Fia och smeker trolla över den rödraggiga ryggen.

 

■ ■ ■

Så bläddrar hon fram rätt sida i sin gamla anteckningsbok och börjar berätta.

Det var den 26 september 1974. Fia och hennes dåvarande man bodde i Arjeplog. De var på väg hem efter att ha besökt mannens föräldrar i Uppsala. Efter en tidig start på morgonen pausade de på Ikea i Sundsvall innan de fortsatte norrut.

Klockan var runt åtta på kvällen när de kom körande i sin bil  på väg 95, några hundra meter före samhället Jörn.

Det var mörkt och regnade. Vägen kantades av gles tallskog.

– Vi kom in i kurvan precis före Jörn. Plötsligt var vi mitt inne i en armé. De kom från höger och gick över vägen, vi körde rakt igenom dem.

Fia beskriver hur soldaterna hon såg var klädda i gråblå uniformsjackor och mörkare ”trekantiga och mjuka” hattar. Hon visar att de hade som ett ljusare koppel över överkroppen. Vid vänster sida av kroppen stack ett smalt metalliskt vapen upp.

De var lika stora som vanliga människor. Ansiktena såg hon tydligt. De var stela, allvarliga, sammanbitna. Hon beskriver fyrkantiga grovhuggna ansikten med breda hakor och mörka ögonbryn.

– Men det var inga gamla män. De var ganska unga.

De marscherade på led över vägen. Taktfast, det var

hundratals av dem. Inte ett ljud hördes när bilen rusade fram genom det märkliga skådespelet.

– De gick rakt genom motorhuven på bilen, därför såg jag inte benen på dem. Jag såg bara överkropparna.

När bilen hade kört igenom den sista raden med soldater var allt som vanligt igen. Mörker och regnvåt asfalt.

Då såg Fia en skylt med texten ”skjutbana”.

– Då var min första tanke att det hörde ihop på något sätt. Att det var någon militärövning. Och att det var konstigt att de gick där utan reflexer. Men sedan insåg jag ju att det inte gick ihop alls, att det jag sett var något helt annat.

Fiasa  dåvarande man finns inte i livet längre och kan inte ge sin version av det som hände. Men hon säger att de inte pratade så mycket om det efteråt, hon tror inte att han såg någonting.

Livet rullade vidare, som det gör när man är mitt uppe i det. Men för Fia kom den omtumlande händelsen på vägen utanför Jörn att bli något av en vändpunkt. Hon började inse att hon hade en förmåga att se och känna saker.

Vid ett tillfälle upplevde hon att ett varsel räddade henne från en trafikolycka. Två figurer helt klädda i rött, en liten och en stor, dök plötsligt upp på vägen och fick henne att bromsa bilen. Då försvann gestalterna och en flock med renar rusade ut över vägen.

– Om inte de rödklädda hade fått mig att bromsa hade jag kört rakt in i renarna.

– Jag har också varit väldigt känslig för stämningar inne i hus och haft svårt att gå in i vissa rum. Men nu på senare år har jag gått med i Parapsykologiska föreningen i Malung och lärt mig att stänga av det där. Det blev lite jobbigt ibland.

Hon har funderat mycket på mötet med den mystiska armén.

– Jag har tänkt att det kan ha något att göra med finska krigets slutskede 1809. Och att det är de som omkom där som går där för evigt. Vi kom bara i vägen för dem den där gången, de såg inte på mig eller riktade sig till mig på något sätt. Jag tror att de alltid går där. En dödens armé.

Källa aftonbladet ,  har bytt ut vissa namn Fia heter helt annat .