Kväner en ursprungbefolknin i norr

Kväner (kvänska: kveeni, finska: kainulaiset, norska: kvener, nordsamiska: kveanat/láddelaččat) avser i vikingatida och medeltida källor människor som bodde i Kvänland, det vill säga ett område vid den nordligaste delen av Bottniska viken. Kväner är även benämning på en jordbrukande befolkningsgrupp i Nordnorge som på 1500-taletoch framför allt 1700-talet utvandrade från dagens norra Finland och Sverige, och som talar eller har talat den finska dialekten kvänska.

De ursprungliga kvänerna var en ekonomisk/social grupp och ett förbund av jägare, fiskare och krigare. De företog jakt-, handels-, beskattnings- och plundringsexpeditioner till bland annat Lappmarken (i dagens Sverige och Finland) och Finnmarken (i Norge) åtminstone från 800-tal till 1100-tal. De hade en roll som mellanhänder i den omfattande öst-västliga skinnhandeln mellan samer och Novgorod,och betraktas idag ofta som föregångare till birkarlarna.Kvänerna var på vikingatiden en jakt- och fiskekultur som levde öster om norra Bottniska viken men inte var bofasta, utan bedrev handel i ett område med oklara gränser från dagens västra Ryssland, över Österbotten och finska Lappland, och fram till samernas land i nuvarande Norrbotten, Västerbotten och Nordnorge.Vikingatidens kväner anses ursprungligen härröra från dagens västra Finland men exakt varifrån och vilket språk de talade har varit föremål för många akademiska dispyter, med flera skilda hypoteser presenterade.

Begreppet försvinner efter mitten av 1500-talet ur källorna, men används åter sedan åtminstone 1742 främst om den i huvudsak jordbrukande befolkningen i Troms fylke och Finnmarken i Nordnorge.[1] En förekommande uppfattning bland olika debattörer är att de ursprungliga kvänerna utplånades på 1300-talet i böldpest och i strider mellan Sverige och Novgorod, en annan att de uppblandades med olika folkgrupper, en tredje att de är ett ursprungsfolk (i bemärkelsen att de fanns innan statsbildningen) som övergick till jordbruk och vars kultur lever kvar bland Tornedalingar och Lantalainen i Sverige och dagens kväner i Nordnorge.

Några isländska sagor nämner kvänernas kungar. Idag betraktas emellertid detta som mytologiska texter med lågt källvärde, förutom de geografiska uppgifterna. Titeln kung anses inte ge säkert belägg för att kvänerna hade en samhällsorganisation som liknade kungadöme.

I Egill Skalla-Grímssons saga, som utspelar sig mellan 860 och 990, omtalas en sagokung vid namn Faravid, som regerade i Kvänland, som låg öster om en havsvik som kallades ”Helsingsbotn”.[3] Enligt Flatöboken och Orkneyinga saga var Faravids sonson sonson, Torre (identifierad med åskguden Thor), kung över Finland, "Kænlandi" (tolkas som Kvenland av moderna forskare, dock med omdiskuterad geografisk placering) och Gotland, och firade Midvinterblot/januariblot. "Kænir" (kvänerna, eller finska kainulaiset) fortsatte enligt myten att offra till Torre "så att det blev snö med gott skidföre. Det gav dem deras välstånd.

Kväner i modern tid!

I Sverige förekommer att enstaka meänkieli-talande personer i Kiruna och Gällivare kommuner sedan slutet av 1990-talet har börjat kalla sig för kväner. Kvenlandsförbundet (grundat 1999) säger sig vara en gemensam organisation för Norges kväner samt Sveriges och Finlands tornedalingar (i Tornedalen) och lantalaiset (i Kiruna/Gällivare), och kallar alla de grupperna för kväner. Den främsta frågan Kvenlandsförbundet driver är att gruppen ska få status som ursprungsbefolkning, och att deras markrättigheter och rätt till självstyre därmed inte ska vara underställda samernas rättigheter i Norge (och i Sverige om regeringen accepterar Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk). Suonttavaara lappby i Karesuando är en svensk förening med samma mål, grundad år 2000.

Man kan inte avgöra i hur hög grad den grupp som idag kallar sig kväner i Nordnorge, eller dagens Tornedalingar i Sverige, är ättlingar till vikingatidens kväner eftersom en rad folkgrupper har verkat i och gjort anspråk på området under de århundraden som gått. Exempel är samer (inklusive kustsamer längst atlantkusten) som övergått till jordbruk, den sälfiskande järnålderskultur som fanns i norra Norrlands kustland, skridfinnar, birkarlar, kareler och andra Novgorodbor, tavastlandbor, svedjefinnar som kom från Savolaks sedan 1500-talet, finska flyktingar från stora nordiska kriget (1700-1721) och stora ofreden som pågick på finsk mark, jägar-samlarfolk/skogssamer och sockenlappar främst i sydsamiskt område, samt hälsingar och andra nordisktalande kolonisatörer.